Anknytningsteorin

Ämnen: Teorier
Är ett psykologiskt kunskapsfält som har sitt ursprung i John Bowlbys arbeten från 1950-talet och framåt. Enligt anknytningsteorin är de nyfödda barnen ”genetiskt förprogrammerade” till att knyta an till sina föräldrar. Detta för det evolutionära syftet att skydda barnet från fara och öka dess överlevnadsmöjligheter. Barnet skriker vid behov och påkallar därmed sina föräldrar/omvårdnadspersoners uppmärksamhet.

Anknytningsutvecklingen går igenom ett antal faser där barnet från den första tiden inte skiljer ut sina omvårdnadspersoner till att det efter hand börjar visa preferenser för dem som det haft mest kontakt med. Vid ett års ålder har anknytning utvecklats till strävan att upprätthålla fysisk kontakt med de primära anknytningspersonerna.

Barnet utvecklar, när utvecklingen sker som den ska, en förmåga att söka sina föräldrars/omvårdnadspersoners närhet, och använder dem som ”säker hamn” vid stress och ”trygg bas” vid utforskning av omgivningen. Hur anknytningen utvecklas kommer att prägla individens relationer genom hela livet, menar Bowlby. I senare studier som följt individer genom livet har det varit svårt att hitta tydliga samband mellan tidig anknytning och specifika följder och livshändelser. Anknytning ses då istället som en av många saker som kan tänkas påverka utvecklingen. Anknytning ses då istället som en av många saker som kan tänkas påverka utvecklingen.

Ett problem med begreppet är att underlaget för att säga något om ett anknytningsmönster är en individs beteenden i relationer. När personens anknytningsstil sedan används för att förklara varför personen beter sig som den gör i relationer så är detta ett cirkelresonemang: beteendet förklaras med en egenskap som definieras av just detta beteende.